– eller så här kokar man soppa på en spik
För några månader sedan kund man in en rubrik i SvD läsa att ”fyra av tio svenskar har ett riskbruk av alkohol”. Många satte säkert morgonkaffet i halsen när de fortsatte läsa. De braskande rubrikerna kom efter en rapport från CAN – Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. Mer exakt handlade riskbruket om 41 procent av befolkningen över 17 år – vilket då motsvarar 3,3 miljoner invånare. Jag reagerade extra starkt på detta eftersom jag har en viss insikt om hur dylik statistik fungerar. Läs mina tankar medan.
Detta är en krönika som jag skrivit för Allt om Vin. Det är ett vinmagasin jag gillar – och därför ofta skriver i. Tyvärr finns den inte att köpa som lösnummer. Passa på att prenumera på sex nummer till specialpris här.
Här kan du läsa mer om magasinet
När jag ser dylika rapporter som den från CAN blinkar mina varningslampor. Jag vet nämligen att detta handlar om den för mig mest problematiska formen av statistik – den som bygger på självrapportering – på engelska en form av ”survey”. Enligt Journal of Graduate Medical Education innehåller surveys alltid metodfel. Medicintidningen går så långt som att påstå att det finns tre typer av lögner: lies, damned lies and surveys.
Även CAN:s rapport innehåller alltså metodfel som gör att man ska läsa den med många stora nypor salt. Egentligen fattar jag inte varför man ska redovisa dylika studier överhuvudtaget? Men det blir ju bra rubriker som uppmärksammar ens verksamhet. Och kanske är det som någon alkoholpedagog påpekade ”det är ett bra sätt att skrämma upp folk så de dricker lite mindre”.
Intressant nog dricker vi redan mindre. Bara mellan 2023 och 2022 minskade alkoholkonsumtion i Sverige med 2,7 procent – vilket CAN är medvetet om. Men grundläggande frågan är förstås: vad är definitionen på ett riskbruk? Inget är ju riskfritt.
CAN bygger sin riskanalys på nya rön från WHO där man sänkt gränsen för riskkonsumtion. För en vindrickare handlar det om att allt över tio standardglas (12-15 centiliter) per vecka är ett riskbruk.
I Svenska Dagbladet citeras en statistikprofessor i Cambridge, specialist på riskkommunikation. Han gör en jämförelse där 25 000 människor måste dricka ett glas vin om dagen i ett år för att det ska uppstå ett extra sjukdomsfall i cancer.
Nu undrar du förstås hur man kan veta hur mycket folk dricker? Utan den kunskapen är det ju omöjligt att skapa den här statistiken. Det är just här man lätt kan hamna på djupt vatten.
Vi är alltså tillbaka på surveys – i detta fall en självrapportering. Totalt tillfrågades 17 000 personer om hur mycket de drack i veckan. Dessa siffror dubblades sedan eftersom ”alla alkoholstatistiker vet” att folk ljuger om sin egen alkoholkonsumtion. En dubbling lär vara kutym i dessa statistiksammanhang.
Ur 17 000 högst oklara orsakssamband uppstår alltså en grupp av 6 970 personer med riskbruk vilket ”extrapoleras” till 3,3 miljoner människor av befolkningen.
Extrapolering menar kritiker är ett finare ord för ”att koka soppa på en spik”. Om man då inte riktigt vet vad är för spik man börjar med kan soppan bli väldigt märklig.
Vill du läsa Henrik Ennarts i SvD artikel om detta är den här
